Barn gillar konstiga grejer - blodpudding

Radhusbiff, rödbiff, svartbiff, blopudding, blopping eller blodpudding – i olika namnsättningar för att det ska verka bättre eller finare än det är.
Själv har jag smakat blodpudding två tre gånger sen jag gick i skolan har rätt svårt för produkten.
Barnen älskar blodpudding, mjukt, lätt att tugga, sött med massor av lingonsylt till och framför allt har de fått blodpudding på dagis med jämna intervall.
Att barnen gillar blodpudding kanske beror på att de fick lära sig tycka om det långt innan ordet “blod” fått någon innebörd i deras vokabulär? Det är min teori.
Blodpudding 2010 från Lithells, ‘Gea’s originalet’ innehåller följande:

• Vatten, fullkornsmjöl av råg, vetemjöl, fett från nöt, blodpulver av nöt och gris, socker, koksalt, bindväv från nöt, kryddor (bl a lök, kanel, korander), animaliskt protein från gris, potatisfiber, arom och konserveringsmedel E 250.

Recept på blodpudding enligt C.E Hagdahls bok “Kok-konsten” som utgavs 1879-1896.

• 2 timmar, för för 6 à 8 personer. – 1l. blod, smör, 425 gr. rågmjöl, 2 hackade rödlökar, 15 cl. sirap, timjan, mejram, ingefära, kryddpeppar, 25 cl. svagdricka, salt.

Blod och dricka blandas och silas, deri inblandas under stark vispning mjöl, sirap, kryddor och den i smör frästa löken. Blandningen slås derefter i en väl smord form och kokas eller gräddas. Uppstjelpes och serveras med smält smör.
Anm. Kan äfven skäras i skifvor, som stekas och serveras med stekta äppelskifvor eller syltade lingon.
--
Är det dags att omvärdera blodpuddingen och försöka göra riktig själv eller köpa en mera riktig än i exemplet här ovan? Vi ska ju tänka modernt nu och använda det hela slaktade djuret i enlighet med “nose to tail” filosofin.
Om nu någon blodpuddingsentusiast råkar läsa detta – kom igen, övertyga mig, jag vill ju så gärna… Tror jag…